© Martin Sommar

22 Aug, 2013

Kl 16:25

Tack för att jag fått komma hit och prata en stund. Christer Borg heter alltså jag och jag är ordförande i Älvräddarnas Samorganisation, som kan sägas föddes ur kampen här vid Vindelälven på 1960-talet.
Jag har våndats lite över vad jag ska prata om, eller rättare sagt, jag har tänkt så här:
Vid Vindelälven, på Nationalälvdagen, bör jag prata lite om kampen här. Jag borde prata lite om de starka förgrundsgestalter som var med på den tiden; Bertil Öhman, Ivan Sundberg, och Björne Persson, de som startade Vindelådalens Aktionsgrupp. Kanske borde jag också rent av nämna Sigvard Långberg och Yngvar Forsgren som också var starka krafter för bevarandeintressena.
Jag borde prata lite om att det inte var en totalt enad älvdal som stod emot utbyggnadsintressena, utan att det fanns motsättningar som på flera sätt splittrade bygden innan kampen var över.
Kanske borde jag prata lite om turerna innan regeringen och Olof Palme sa nej i april 1970 och om hur socialdemokraten Nancy Eriksson stod på nej-sidan trots att de flesta i hennes parti var för en utbyggnad.
Och i den vevan borde jag också givetvis nämna vår nationalskald Evert Taube och hans brev till Tage Erlander där han hotade med att aldrig sätta sin fot i Sverige igen om Vindelälven blev utbyggd.
Men jag var inte med på den tiden det skedde, då sprang jag runt som tioåring i en förort i Stockholm och visste inget om älvar och människornas kamp här, så jag ska nog inte prata om det.
Och jag tänkte inför den här dagen att jag borde berätta lite om den enastående naturen längs hela Vindelälven och dess biflöden. Om att Vindelälven rinner i 453 kilometer innan den förenas med Umeälven 4 mil från havet. Att den har ett medelvattenflöde på 190 kubikmeter per sekund, men att det pendlar mellan så lite som 15 kubik på vårvintern men att den också kan nå upp till rekordflöden på 2 000 kubik! Jag borde nämna att Vindelälven avvattnar ett 12 650 km2 stort område och att det finns lämningar från gamla fångstkulturer för 6 000–7 000 år sedan.
Jag borde också prata om att Vindelälven hör till de artrikaste naturområdena i norra Sverige och att det beror på variationen i topografi, berggrund och jordarter, och de regelbundna växlingarna i vattenstånd men att också jordbrukarnas månghundraåriga möda har bidragit till att många ängsväxter ökat i mängd jämfört med andra liknande områden. Jag skulle kanske prata lite om alla biflöden och Vindelälvens växlingar mellan forsar och sel och att det finns nästan hundra namngivna forsar och många byar som slutar på ”sel”.
Men jag vet ju att det finns många här idag som kan så mycket mer om det här än jag, så det ska jag inte heller prata om.
Givetvis vet också alla vi som är här idag att Vindelälven är skyddad enligt miljöbalken, det är ju därför vi samlats idag. Nationalälvstatusen delar Vindelälven med Torne, Kalix och Pite älvar, den är alltså sedan 1993 skyddad från vattenkraftsutbyggnad och överledning av vatten, men den är också ett Natura 2000-område och har utpekats som riksintresse för naturvård, fiske, friluftsliv, kulturmiljö och rennäring. Och som ni alla vet så innehåller Vindelälven dessutom flera naturreservat och så kallade Ramsarområden, det vill säga skyddade våtmarksområden.

Att laxen är viktig är ju inte heller något som är en hemlighet. Och vad jag förstår är årets uppgång av lax ett mycket positivt tecken och givetvis ett glädjeämne för alla som bor längs älven.

Ja, det var lite av ett bekymmer för mig, om vad skulle jag prata…

Men en sak som jag känner igen i det som jag läst om Vindelälven är de energitekniska och ekonomiska siffror som Vattenfall på den tiden presenterade. Inte de exakta siffrorna som sådana, men optimismen som siffrorna speglade och som skulle visa politikerna att en utbyggnad var positiv för landet och lokalbygden.

Typen av skador som presenterades i Vattenfalls rapport från 1962 känner jag också igen från senare exploateringar.
45 meter höjda nivåer i före detta sjöar, förvandlade till gigantiska regleringsmagasin. Mängder av fastigheter som skulle sättas under vatten, över 7 000 hektar skog och 11 000 hektar renbetesland som skulle försvinna och 80 procent av forsarna förstörda längs hela älvdalen. Priset skulle blivit enormt högt, men Vindelådalen klarade sig.

En annan sak som jag känner igen är det som sades från utbyggarförespråkarna under kampen om Vindelälven. Många hävdade då att motståndet främst fanns hos dem som inte bodde vid älven eller ens i länet. Det odlades hos en del debattörer en myt om att motståndet styrdes från Stockholm.

Det är samma visa som idag hörs i Kallak vid Jokkmokk, i Rönnbäcken vid Tärnaby och vid Ojnareskogen på Gotland när mineralindustrin vill gräva upp våra naturtillgångar för att omvandla dem till pengar till sina utländska moderbolag. Det var också vad jag fick höra 2008 när debatten stod som hetast om Vattenfalls överledning av Vojmån till Stalonmagasinet i Vilhelmina. Man sa att ”ni som vill stoppa det här bor inte här”. Men det var en felaktig bild då och det är en lika felaktig bild idag.


Så med detta nämnt om mina våndor för vad jag skulle prata om denna dag, tänker jag nu börja tala.

Det är faktiskt en ära att få tala här vid Renforsen på Nationalälvdagen. Här stod en av de viktigaste älvstriderna i Sverige på 60-talet. Med den stridens seger föddes många av de andra stora striderna som i en del fall blev lyckade, i andra inte. Men vi kan nog vara säkra på att utan Vindelstridens lyckade exempel hade många fler älvar och åar ruinerats.
Och vi behöver fortfarande påminna oss om det som skedde här, eftersom vattenkraftskraftindustrin denna dag som idag är, i de älvar och strömvattendrag som de fick bygga ut, i princip beter sig som om det vore 1950 och inte 2013. 

De vattnen, vilka bland annat heter Ångermanälven, Ljusnan, Lule älv, Ljungan och många, många fler, är idag oftast mer eller mindre totalförstörda. Där pratar kraftindustrin om älven som sitt ”produktionsvatten” och de sjösystem som haft egna namn sedan hundratals, ja kanske i tusentals år, har bolagen gett nya namn. Namngivningen är ett medvetet sätt att ta bort identiteten från de sjöar som en gång var fyllda av liv på samma plats där de biologiskt döda regleringsmagasinen nu ligger.

Kraftbolagen har en retorik som går ut på att de tar ansvar för miljön i princip överallt där de har sina kraftverk. I enstaka fall stämmer det, som i Stornorrfors, där Vattenfall lagt ned runt 100 miljoner på att få till en fungerande fiskväg. Eller som Fortum i några enskilda fall. Likadant med EON och jag kan räkna upp de flesta kraftbolag i Sverige och vad de brukar visa upp för riksdagspolitikerna som bevis på att de tar ansvar.

Men det är tyvärr en falsk bild. I själva verket är den stora merparten av Sveriges över 2 000 vattenkraftverk helt utan de åtgärder som behövs för att åtminstone upprätthålla lite av den biologiska mångfalden, upprätthålla lite av det liv som ger åar och älvar dess karaktär sedan tusentals år tillbaka. Fiskvägar, som är ett sätt att få fisk att ta sig förbi de stora dammarna, finns i högst tio procent menar Havs- och vattenmyndigheten. Men i själva verket, om vi letar efter de fiskvägar som fungerar både upp- och nedströms, kan de räknas på ena handens fingrar, om ens det, när vi väl hittar dem.

Och så ser det ut år 2013, trots att det idag finns fungerande tekniska lösningar för att få fisk att passera kraftverk med en så stor effektivitet att det i det närmaste kan liknas vid att det inte finns någon damm på platsen. Men det kostar pengar, pengar som kraftbolagen inte vill slösa på något så oviktigt som miljö.

För precis som på den tiden när striden om Vindelälven stod, är det i kraftbolagens värld även idag pengarna som räknas och inget annat. Då som nu är varje producerad kilowattimme också kronor och ören i kraftbolagens kassakistor. Då som nu förbiser man vad naturen och människorna som bor längs älvar och åar behöver. Då som nu ignorerar man de människor som vill något annat än att förvandla natur och oförstörd miljö till vinster i bolagens räkenskaper.

Men det finns en skillnad om vi jämför dagens läge med gårdagens. Och det är att miljöns egenvärde trots alla brister i vår miljölagstiftning ändå har fått ett starkare skydd. Idag är det inte fullt lika lätt att bygga ut ett orört vattendrag, även om det inte skulle ha samma skydd som Vindelälven. Och vi har också, oavsett vad vi i övrigt tycker om vårt medlemskap i EU, ett stärkt skydd för miljön och naturen i och med de lagar som EU stiftar och som står över vår nationella lagstiftning.

Som ordförande i Älvräddarna arbetar jag med två huvudsakliga frågor. Den första är den samma som stått på Älvräddarnas agenda sedan bildandet 1974: Stopp för all form av ny vattenkraftsutbyggnad. Den andra är sedan 2009 inskriven i våra stadgar: Vi ska arbeta för restaurering av alla de vattendrag i Sverige som är vattenkraftsskadade. Och där har vi haft stor hjälp av EU:s lagstiftning.

Vattendirektivet pratas det mycket om i de kretsar av människor som kommer i kontakt med våra vattenmiljöer. Det är ett EU-direktiv och vi är som nation skyldiga att se till att målen i det direktivet nås. Gör vi inte det kommer vi lika säkert som att dag blir till natt få dryga böter från EU, böter i månghundramiljonersklassen. Målen i direktivet är att alla vatten ska uppnå det som man kallar God Ekologisk Status.

Det innebär bland annat skarpa gränsvärden för kemiska ämnen i alla våra vatten, men det betyder också att älvar och åar inte får se ut hur som helst, inte heller de som är utbyggda av vattenkraft. Vandringshinder för fisk får inte förekomma och helt onaturliga flödesregleringar är inte heller möjliga om vi ska uppnå målen.

Under 2011 arbetade vi i Älvräddarna intensivt med att upplysa riksdagens samtliga ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet och även näringsutskottet om detta direktiv och dess mål. Vi uppvaktade miljödepartementet och allt slutade med att vår miljöminister Lena Ek under våren 2012 tillsatte en utredning som började sitt arbete på hösten 2012. Uppdraget är att utforma ny lagtext till miljöbalken. De förändringar som föreslås ska se till att PPP, Polluter Pays Principle, principen att den som orsakar en skada på miljön också är den som på egen bekostnad ska se till att den åtgärdas; att den principen ska få genomslag i vår miljölagstiftning även på vattenkraftsområdet.

Utredningen ska också se till att vi lever upp till EU:s direktiv, i det här fallet vattendirektivet som jag nämnt tidigare. Jag sitter själv med som en av de 27 experter som utsetts och utredningen kommer att presentera sitt slutbetänkande i april 2014. Regeringen är nu, som jag förstår det, fullt beredd att strax efteråt komma med en proposition och den nya lagtexten föreslås gälla från juli 2014.

Som expert är jag ombedd att inte i förväg tala om detaljer i utredningen, men så mycket kan jag säga utan att få linjalen över fingrarna, att får förslagen gehör i riksdagen så är denna nya lag det mest radikala som hänt inom svensk vattenlagstiftning på över 400 år. Vi kan helt enkelt se fram emot ett nytt paradigm inom vattenrättsliga frågor. Vi kan se fram emot en vattenkraft som lagvägen kommer att tvingas ta ansvar och utföra de åtgärder som behövs för att de utbyggda älvarna ska kunna få tillbaka lite av sin forna storhet.

Och till sist vill jag betona vikten av att striden om Vindelälven slutade som den gjorde. Det har lagt grunden för den utveckling som vi nu kan ana frukterna av med den nya lagstiftning som kommer. Det går helt enkelt en röd tråd från Vindelådalens Aktionsgrupp och deras kamp till dagens arbete med att reformera vår lagstiftning för våra vattenmiljöers bästa.

Så tack alla ni som slogs för Vindelälven, utan er hade vi inte varit där vi är idag.