© Martin Sommar

02 Sep, 2013

Kl 16:28

I vårvintras, såg jag ett foto i en av våra dagstidningar med rubriken ”Kärleksfull islossning”! Det var taget på Kalixälven, där den moddiga snön hade format ett hjärta!  Fotografen heter Catarina Törnqvist.
Kalixälven finns verkligen i våra hjärtan!

Biologen, författaren och fotografen, Peter Hanneberg, har under många år färdats längs Kalixälven. Han har följt den hela vägen från Kebnekaise till kusten. All den kunskap, som han samlat på sig har skapat ett djupt engagemang för bevarandet av de sista orörda älvarna. Han har fått många vänner längs älven och skapat kontakter med kända älvräddare som Anders Hallman från Innanbäcken och Olov Jonsson från Gammelgården, som under många år varit ordförande för Älvräddarnas Samorganisation.
Bland dem som offentligt uttryckt sin kärlek till Kalixälven är Peter Hanneberg i gott sällskap med bröderna Olov och Folke Isaksson. De har formulerat sig ungefär likadant: ”Den dag de ger sig på Kalixälven kommer de att hitta mig fastkedjad i grävskoporna !”

I sin bok: ”Levande älv” ger Peter Hanneberg en bild av älvens födelse. Den är rena poesin:
”De första dropparna av vatten  bildas högre upp i de omgivande fjällen. Strilarna möts i miniatyrforsar, som virvlar utför sluttningar och branter med rasande fart, snirklar sig fram under krympande snöfält och mellan kartlavs- etsade stenar och block, skvätter över fjällhedars örter och ris, som sätts i dallring av bäckens ystra lek”. 

Det är långt ifrån bara romantik för dem som lever sitt dagliga liv vid älven.
Vid ett av Älvräddarnas Samorganisations årsmöten, kom jag att sitta bredvid Nikolaus Stenberg, som bland mycket annat under många år var ordförande i Svenska samernas riksförbund. Han gav exempel på svårigheter, som renskötare kan möta i sitt arbete.
Leavas samebys vinterbetesmarker ligger öster om Kalixälven, och renhjorden på flera 1000- tals djur var på väg upp mot sommarbetet i fjällen.
Hjorden närmade sig Parakka med de mäktiga forsarna, då vädret helt plötsligt slog om till tö. Det skulle vara helt omöjligt att föra djuren levande över älven. Men, som genom ett under, kom ishavs- kölden under natten och skapade den is- bro, som räddade hjorden från att förgås i forsarna.

Idén till skapandet av en Nationalälvdag fick Lars-Inge Mäkitalo under ett uppdrag i Afrika. Han blev inbjuden att delta i ett kvällsevenemang nere vid floden.
I mörkningen samlades folk med facklor i händerna.  De steg ner i sina båtar, rodde utför floden och sjöng hymner till det levande vattnets ära. Vattnet, som gett dem möjlighet att leva och föra livet vidare.
För sin inre syn kan man se fackelskenets återspegling mot vågsvallet och i sitt inre höra den varma flerstämmiga sången.

Och Lars-Inge drabbades av kontrasten mellan deras kärlek och tacksamhet till det fria vattnet, och västvärldens krassa inriktning på att snabbt förvandla de strömmande vattnen till energi.

Firandet av Nationalälvdagen startade för arton år sedan med mängder av lokala arrangörer längs Kalix- och Torneälvarna. Som ni sett i annonseringen, är vi långt ifrån ensamma om att hylla vår nationalälv. Dessutom har firandet spritt sig till ett antal andra fritt strömmande vatten.

Programmen varierar mycket, allt utgår ifrån vad man lokalt kan åstadkomma. De flesta har musik, servering, och ljushyllning av något slag.
En både privat och högtidlig ceremoni förekommer då och då – nämligen barndop i nationalälvens vatten. Ni får gärna lägga ett gott ord hos blivande föräldrar, så att det blir en levande tradition.

I Jock får åskådarna uppleva ett dramatiskt skådespel som sannolikt har historiska rötter. 
Häradshövdingen L O Boström deltog 1816 i en häradssyn uppe i Jock. Där fick han höra en berättelse om vad som hänt i byn hundra år tidigare.
Olof Hederyd har återberättad historien i boken: Överkalix del 1.

”En saga omtalades i Jock huruledes, under ströfpartiernes  härjande här i landet mot slutet av Kung Karl XII:s regeringstid eller kort derefter, ett litet dylikt partie omkommit i Jockforssen. Det hade kommit uppifrån landet eller från östra sidan till Jock der de welat hafwa båt och styrman för färden utföre elfven och forssen, den de naturligtvis ej sett ty då hade densammas ofarbarhet äfven för dem varit uppenbar) … En Jockbonde hade åtagit sig styra; sjelfva skulle Ryssarne ro. Men Bonden var dem en förrädare, ställde båtens cours, så at den, wid forshufvudet, kom invid en från stranden utskjutande hälla, på hwilken Bonden ifrån båten, hoppade up, och lät deruppå båten med alla Ryssarne gå utföre fallet och i qvaf”.

Och dagens publik får med egna ögon se en ”bemannad” båt störta utför det nio meter höga fallet och ”gå i qvaf”!  
För ett antal år sedan hade vi glädjen att här på kajen få lyssna till poeten och författaren Folke Isaksson.  Han berättade bland annat att: ”Efter mina föräldrar och mitt svenska språk har kanske ingenting format mig så som denna ort, Kalix, och det vattendrag som gett samhället dess namn och förutsättningarna för dess existens”.
I en intervju från 1998, när han blev promoverad till hedersdoktor vid universitetet i Luleå, sa han: ”Jag försöker försvara det som är ömtåligt i tillvaron”.  Sedan en kort tid får vi inte längre höra hans röst annat än i inspelningar, men dikterna finns kvar.

I dikten ”Spoven” begråter han den exploaterade älven, men fylls av spovens jubel över sin återkomst till ”övre Norrlands kustland” trots sorgen över det reglerade och förödmjukade landskapet.

Spoven

Nästan osynlig i detta ingenmansland mellan älv och skog: 
den reglerade stranden. I detta huttrande och överkörda
I detta landskap som utsöndrar sorgsenhet, där resignationen
sipprar ur trädens bark, ur skarvar och fogar
Tystnad med smak av frusna lingon och gammal skvattram
Annars bara vattnets förödmjukade sorl
och stövlarna som suckar mellan granarna
och ett lösslitet isflak som vänder sig tungt i den mörka strömmen
Då: dessa fyra toner! Och någonting bland rötter
och tovigt fjolårsgräs, fnas och dy:
ett bockande huvud, en skymt av kroksabelsnäbben
Tårar som stiger i mina ögon, när den osynliga katapulten
sedan slungar kroppen uppåt. Och den vilar en sekund, 
blick stilla, och så glider ut i en andlös, vid båge
Och det sorgsna, saliga jublet faller i stora, skimrande droppar
över jorden, över norra Norrlands kustland

Mikael Niemis senaste roman heter ”Fallvatten”. Läsaren får följa med i den enorma katastrof, som drabbar människorna längs Luleälven, när damm efter damm brister och sköljer ner människor, byggnader och allt löst från stränderna. Just den fasan behöver inte vi, som lever vid en älv, som är skyddad från exploatering vara med om.

Jag tror, att alla här vet, att av alla stora älvsystem i Europa, utanför Ryssland, finns bara ett kvar, som får strömma fritt från fjällen till havet utan att hindras av betongdammar och plågas av döda stränder.
Det är Kalix-Torneälven. Genom bifurkationen i Tärendö förenas de till ett flodsystem.
Och i kväll har vi samlats vid just det älvsystemet: Kalix- Torneälv.

Och hur upplever vi, som finns i älvens närhet: - skönheten, fisket, känslan av samhörighet med tidigare generationer, duktiga entreprenörer, som skapar arbeten, friluftslivet sommar och vinter, det måste vara med den kärlekens ögon, som ser ett hjärta i den moddiga vårsnön.

Ett fyrfaldigt leve för vår Kalixälv!

Kerstin Rönnqvist