Krönika i hösttid 2011
Tänk vad mycket av liv det finns i och kring strömmande vatten. Inte alltid ostört som där den mänskliga trängseln blivit för stor vid Nilen eller Ganges eller utmed svenska Göta älv. Men ändå säger det mycket om det strömmande vattnets betydelse för att ge människor möjlighet till utkomst. Naturförlusterna har på många håll blivit stora genom orenade utsläpp, dammbyggnader som hindrar fiskvandring samt onaturliga översvämningar och torrläggningar som förorsakas av klimatförändringar genom snabbt ökande koldioxidutsläpp.
De strömmande vattnen runt om på vår jord har fått utstå mycket av negativ påverkan. Bäckarna och floderna som ursprungligen var de för växter och djur nödvändiga livgivarna och därmed också för människans möjligheter att finna livsrum långt in i kontinenterna.
Många av dessa livgivande ådror har under de senaste 150 åren förstörts och förötts, inte minst i vårt land. Men vi är på rätt väg nu genom att många länder insett att det är dags att lämna den väg vi en gång tog och som skapade arbetstillfällen och ekonomisk utveckling men som också ledde till mängder av problem. Tack vare organisationer som WWF och Greenpeace med flera kom uppmärksamheten att riktas mot den naturförstöring som skedde i floddalarna runt om i världen.
Älvräddarnas idoga arbete med omfattande information om vattenkraftens skadeverkningar kom från 1970-talet att påverka inte minst våra politiker att ta ställning för ett bevarande av de fyra stora älvarna som inte exploaterats. Den lokala sakkunskapen i älvdalarna imponerade.
Det allra minsta källvatten kan fånga ens intresse. I mitt fortsatta arbete med Källandet har jag den senaste tiden varit ute i John Bauernaturen i skogarna kring Hallstahammar för att söka och dokumentera källorna till Svenbybäcken som är ett av de sydligare biflödena till Kolbäcksån. Där i mossan fylld av trattkantareller glittrade det till av en rännil och jag hade än en gång funnit en källa.
Just hemkommen från Turkiet kan jag summera intrycken från Manavgatflodens sandrevsbildande delta och Pamukkales klippor som färgas snövita av det kalkhaltiga vatten som strömmar fram ur underjordiska varma källor . Varje dag besöks Pamukkales världsarv av tiotusentals turister från hela världen. För att inte skada den känsliga naturen har man här tagit bort en väg och rivit hotellbyggnader som förorenade vattnet varvid de vita klipporna hade börjat färgas svarta. Denna skyddskänsla ska vi i Älvräddarna fortsätta att sprida även i vårt land, känslan av att varje strömvatten är så viktigt för geomorfologin och den biologiska mångfalden att det måste få ett bestående skydd.
I Antalya stod jag och min hustru betagna av den ur berget framspringande underjordiska kristallklara flod som i fyrtio meter fritt fall störtar ner i det azurblå Medelhavet. Lika betagna hade vi några veckor innan varit när vi då stått vid det 125 meter fallande vattnet vid Njupeskär i Fulufjällets nationalpark.
Med fritt strömmande bäckar, åar och älvar för den biologiska mångfalden kan också vi i Sverige utveckla turismen med inte minst fiske som viktig ingrediens utmed våra strömvatten. Självfallet måste turismen kanaliseras på ett sätt så att syftet med rena strömvatten inte motverkas.
PER WERNBERG