Emil
Redan för drygt 50 år sedan skrev allas vår Astrid sin första bok om den där förtjusande lintotten Emil och hans nära och kära från Katthult i Småland. Dessa berättelser om Emil och hans liv har efter det berättats på en rad olika sätt. Själv kom jag att tänka på några av de kraftuttryck som Emils käre far, Anton Svensson, kunde ta i sin mun när det på riktigt hade kärvat till sig mellan honom och sonen när jag läste vad Erik Everstam, Svante Sjöberg och Adam Rydström skrivit.
Stolleprov, och inget annat är vad Anton Svensson hade sagt om Eriks försök att påverka utvecklingen mot god ekologisk status för våra vattendrag genom argument som mestadels handlar om pengar. Den gode (och ekonomiskt sinnade) Svensson i Katthult hade genast sett förbi dessa ytliga argument och dessutom seatt att det mer skulle handlat om investeringar som kommer att ge avkastning i sinom tid.
Skvatt galen, är nog vad Svante hade fått höra om han iklätts Emils roll och i den blivit ertappad som ansvarig för texten om hur synd det är om de ”ovärderliga kulturskatter” som på grund av insatser i vattendragen anses kunna bli hotade. Visst hade nog Anton Svensson först kunnat dras med i de lätt nostalgiska locktoner som Svante försökt krydda sin text med. Men när han hade nått slutet av den, eller rättare sagt, när vår käre Anton funderat en stund kring vad texten egentligen handlar om, så hade han brustit ut i ett av de där berömda känslostormarna som brukade inledas med orden “är du skvatt galen pojk!” Hur i hela friden har du tänkt när du påstår att de där gamla husen ska stå i vägen för arbetet med att höja statusen i vattendraget! Skulle de nu vara så viktiga så finns det ju en massa sätt som de kan bevaras på, flytta dem till något friluftsmuseum så kan alla komma dit och titta.
Som ni alla minns så finns det ju en ytterligare nivå på Anton Svenssons känsloyttringar och efter att tagit till sig av den tredje texten, Adams lätt förvrängda rader, om hur hotade de svenska småkraftverksägarna är så är det inget annat än ” In i snickerboa med dig, och tänk igenom det du ställt till med!!”
Mycket kan Anton Svensson stå ut med, och har ju bevisligen redan gjort så, men när det kommer påstående som “dessutom ligger många av kraftverken i inlandet, utan förbindelse med havet. Miljönyttan av förslaget kan därför ifrågasättas” eller “hur landskapet såg ut innan dammen byggdes är svårt att veta eftersom många vattendrag dämdes upp för flera hundra år se” så har en gräns nåtts. Hur i hela friden kan man ens komma på tanken att argumentera mot ett arbete som syftar till att anpassa vattenkraften till modern lagstiftning. I snickerboa hamnar man när man ger sig på att försöka lura folk till att tro att det skulle handla om arbetstillfällen som står på spel. Matematik, av den enklare sorten, är något som Anton behärskar och med vilken han enkelt kommer fram till att de 100 arbetstillfällen som möjligtvis skulle handla om när 1000 av de minsta kraftverken försvann, utan någon större ansträngning skulle bli 200 nya genom de möjligheter dessa vattendrag får genom att få leva befriade från dessa kraftverk.
Det fina i Astrids böcker om Emil och hans liv är att det ju finns nya möjligheter, även efter att Emil ställt till det inför sin far. På samma sätt borde det vara i det ”Katthult” som ovan beskrivits, där Erik, Svante och Adam fått klä sig i Emils karaktär. I fiktionen är det ju Alfred som träder in och lotsar Emil ur hans tokigheter.
Är det månne så att Älvräddarna i allmänhet och Christer Borg i synnerhet ska vara vår Alfred, som med ett milt utryck och en blid stämma läggar armen om dessa killar och tar dem med sig på något trevligt. Kanske tar de en promenad ner till det ställe de tidigare brukade ro ut och fiska, där det idag rinner en levande å och vid vilken killarna kan sitta och njuta av all den sköna mångfald ett fritt vattendrag kan erbjuda. Möjligen fortsätter de ner längs ån och passar på att njuta av en sockerdricka vid vildmarkscampen som blivit möjlig tack vare att vattnet fått en ärlig chans att visa sin potential. Oavsett vad så tror jag att det snack som vår Alfred har med killarna kommer att få dem att förstå det många redan insett, vi måste ge vattnet en chans!
Esa Fahlén